HÄR HAR NI ERAN TISDAGSLÄSNING, enjoy!

Nu ska jag förklara allt som hänt senaste veckan!

(Det kommer bli ett långt inlägg allesammans, håll ut)

Läste precis igenom allt och insåg att stavning, meningsuppbyggnaderna och svenskan är katastrofal. Men men, man glömmer svenska mer och mer för varje dag som går. Fick stressa ihop en text, för har fått MÅNGA frågor om flytten senaste dygnen.

Svårt att formulera mig utan att göra någon ledsen och utan missförstånd (vet att några av mina amerikanska kompisar läser bloggen)

Som ni alla kanske vet har jag bytt värdfamilj och stat. 

Anledningen till detta är olika faktorer. 

Min värdfamilj i Indiana var en bra familj. Jag gillade dom som personer, vi kom överens och bråkade aldrig. Men det gick bara inte att bo i samma hus. Min värdfamilj i Indiana bestod av pappa Ryan, mamma Michelle och barnen Alexis (16 år), Sierra (13 år), Camden (10 år) och Rylie (8 år). 

Det var en väldigt stor familj med mycket going on. Alla förutom Alexis hade en eller två träningar (4-5 h) per dag efter skolan!

Michelle jobbade som nurse och Ryan jobbade för Toyota 1 h bort.

Det var en familj som alltid var busy med träningar och jobb. I och med sporter och stor familj fanns inte mycket familjetid, som jag saknade. Även fast jag hemma i Sverige inte sitter ner med mina föräldrar och pratar hela tiden så finns dom ändå där. 

Här var det tvärtom! Föräldrarna var antingen på jobbet eller skjutsade runt barnen till träningar/matcher. 

Jag åt ofta middag ensam och eftersom jag inte alls är van vid det var det rätt tufft. Speciellt när det är ett helt nytt land och jag som utbytesstudent inte känner någon/något. 

Jag delade även rum med mina två systrar vilket var ovanligt för mig. Jag som är van vid en familj med bara 1 storebror (som dessutom var borta förra året) blev stressad av allt som hände hela tiden. Jag fick ingen "privat/lugnhet".

Staden jag bodde i, i Indiana, var väldigt liten! Den hette Santa Claus (Som ni borde veta vid det här laget. Eller säger man lagret? Haha pajas) 

Staden var i alla fall VÄLDIGT liten. Det bodde 2000 människor i hela staden. (Lika många människor som i min nya skola..) Vi hade en pizzeria och en Subway i staden, det var det ända. Förutom det hade vi ett postkontor, 2 matbutiker och en blombutik i stort sett! 

Eftersom jag kommer från en stor stad, Stockholm, blev detta en stor chock för mig. Jag visste innan jag åkte till Indiana att staden var liten, men när jag bodde där fick jag nästan "klaustrofobi" känsla. Det var FÖR litet för mig, speciellt för ett helt år. Jag är ändå här för att se nya ställen och uppleva nya saker. Tror inte jag kommer göra det i lilla Santa Claus, in the middle of nowhere. 

Här är en rolig skylt från mitt område:

Det blev för mycket för mig helt enkelt.

Mitt liv hemma i Sverige och mitt liv i Indiana var raka motsatsen. Vilket gjorde det jobbigt för mig. Jag trodde jag skulle kunna vänja mig men det gick bara inte. 

På bloggen har jag inte skrivit att jag har haft det jobbigt, men det har jag! Våra livsstilar var för annorlunda för att kunna bo tillsammans! Min värdfamilj var vana att klara sig själva, och vara mer ensamma. De växte upp på det sättet som min värdmamma berättade. Det känns jättebra att min värdfamilj också kände att det inte funkade och att dom förstår mig.

I allafall, såhär gick familjebytet till:

Gustav, min storebror, var i USA förra året som utbytesstudent. Han bodde i Jasper, som ligger 40 min från Santa Claus. 

(Det var bara en slump att jag hamnade så pass nära honom). 

Gustavs bodde hos The O'Connors som bestod av Michelle, Steve och Stephen. 

Vi hälsade på dom denna påsken, vilket var hur roligt som helst. Det är världens bästa familj!😊

I allafall, när O'Connors hörde att jag hade det jobbigt så pratade Michelle med hennes syster uppe i Michigan om det. Helt plötsligt kom Michelles syster (Dawn) på att jag kunde komma till deras familj istället. Dawn kollade med skolan i Michigan om de hade en plats för mig, vilket de hade. 

Jag och min svenska familj visste inte om att Michelle och Dawn hade planerat denna lösning bakom ryggarna på oss.

Dawn's familj (Kleyla's) bor i Grand Haven, Michigan, har 2 barn och en hund. Barnen heter Timmy (14 år) och Sophie (16 år). Pappan heter Tim och mamman Dawn som sagt.

Kleyla's (familjens efternamn) fixade allt pappersarbete samma dag som Michelle ringde. Och EF var väldigt snabba. Jag hade 3 av min känslosammaste och jobbigaste dagarna i mitt liv. 

Alla ringde kors och tvärs. Jag hade samtal med en kontaktperson i Boston, en person i mitt område i Indiana, EF kontoret i Stockholm, min nya IEC, min familj i Sverige, The O'Connors och min nya familj i Michigan. Allt var en stor smörja och jag blev helt illamående.

Jag var såklart JÄTTE glad att detta skulle ske, men ni förstår. Att säga hejdå till ett helt nytt liv man skaffat sig på en månad var inte lätt. 

Den sista dagen i skolan var hemsk. Jag visste att jag aldrig mer skulle se människorna jag gick förbi i korridorerna. Eftersom min skola var rätt liten (500 pers) så lärde jag känna majoriteten rätt snabbt.

(Min nya familj)

Jag berättade för min Yearbook kompis Meagan att jag skulle flytta. Hon började störtgråta. Jag gav henne och Paulina ett vykort över Stockholm och en nyckelring med Sveriges flagga, älg och dalahäst på.

När jag berättade för mitt fotbollslag störtgrät jag såklart. 

Jag brukar inte gråta såhär mycket, men eftersom allt jag gått igenom varit så jobbigt så har jag senaste månaden varit ett stort känslovrak. 

Vi stod i en cirkel och höll om varandra (med högerfoten i cirkeln) som vi alltid gör. Jag berättade allting och dom var väldigt förstående. Jag blev jätteglad när dom sa att dom kommer sakna att ha mig där. Dom sa även att jag ska göra det som känns bäst för mig osv (väldigt stöttande).😊

Vi, Patriots, hade vår sista träning tillsammans vilket såklart var sorgligt. Jag tränade mitt 110% bästa⚽️Man vill ju avsluta på topp...

Efter träningarna har vi en tradition att stå i cirkeln jag pratade om. En i laget skriker "Patriots on three 1, 2, 3.... PATRIOTS".  Men istället för att skrika den ramsan så skrek laget åt mig "Good luck Tess on three, 1, 2, 3.... GOOD LUCK TESSI" den dagen. 

❤️

Åh blev så glad! Det är världens bästa lag. Vi tog massor av foton tillsammans och åkte en sista sväng till bensinstationen där jag köpte glass till dom som jag åker med varje dag. En tradition så att säga. 

När jag kom hem från träningen åkte jag och min värdfamilj till en resturang lite längre bort där vi hade en sista middag tillsammans.

Det var trevlig och kändes väldigt skönt att vi lämnar som vänner.

I onsdags fick min familj reda på att jag skulle flytta. En EF person hade ringt och berättat för dem. Jag var såklart JÄTTE nervös för att möte deras blickar så jag stod utanför huset och grät i 1,5 h! Min värdmamma kom ut och pratade med mig för hon förstod att jag kände mig obekväm. Vi hade ett låååångt samtal och allt kändes bättre efter det!

De förstod att det blev för mycket för mig. Och att det såklart är tufft för mig att komma till en liten håla när jag är van vid en storstad.

Stor skola hemma - liten skola här

Storstad 1 000 000 inv - till en stad med 2000 inv

En familj bestående av 4 personer - till en familj bestående av 7 personer

Jag älskar min gamla värdfamilj. Vi kommer vara vänner hela livet, det vet jag❤️Har många fina minnen med dom. 

Sista bilden med familjen!

Allt gick väldigt fort. 

På mindre än 4 dagar var allt klart.

Jag mådde så dåligt under flytten! Det var verkligen blandade känslor. Det var hemskt jobbigt att säga hejdå till allt samtidigt som jag kände lättnad och glädje. Det kan bara bli bättre nu. 

Gustavs värdmamma Michelle körde mig halva sträckan (3,5) och min nya mamma Dawn körde andra halvan. Vi träffades på mitten (lite norr om Indianas huvudstad) där vi åt godaste lunchen på Paneras. 

Michelle var så gullig som körde mig. Hon ville så gärna introducera mig för hennes syster❤️Gulligaste systrarna. Dom är precis som er mamma och Pia. 

Mitt första intryck av Dawn var BRA. Väldigt lik sin syster Michelle, sprallig, glad, omtänksam osv. 

I torsdags kväll kom jag hit.

Jag stormtrivs redan. Pappan är riktigt rolig och syskonen är schyssta och trevliga.

Det här kommer bli ett bra år, det känner jag på mig.

Min nya skola är 1800 elever, med 22 utbytesstudenter. Så det är inte samma uppmärksamhet med att vara "utbytesstudent" för skolan har så många. Men men...

Skolan heter Grand Haven High School😊

Berättar mer om detta ställe senare men nu vet ni allt om min flytt!

Jag bor nära Lake Michigan vilket är UNDERBART FINT!

Kortfattat:

Flytten var det jobbigaste jag gjort i mitt liv. Men nu kan det bara bli bättre. Jag har lämnat Santa Claus bakom mig. Det är historia. Nu blickar vi framåt mot nya positiva fina dagar av mitt stora äventyr i USA. 

Jag har lärt mig mycket under denna månad och växt som person. Jag är otroligt nöjd över mig själv som tog mig igenom hela denna process. Att jag inte gav upp och åkte hem. 

Detta beskriver min första månad:

-WHAT DOESN'T KILL YOU MAKES YOU STRONGER-